Flickan som gick vilse i ”smens håla”
Berättat av Axel Johansson för Sven Wendelbo-Hansson 2014
”Smen's håla” (blåmarkerad på kartan), är den lilla ängen i svängen på vänster sida, strax efter att man passerat Dubbelgården på vägen från Vejby till Vejbystrand. Namnet kommer sig av att Smeden i Vejby fick ha sin ko på bete här på denna byallmänning.
Det har alltid varit en fuktig och vattenrik äng. Hur mycket man än fyller upp ängen tycks den aldrig bli riktigt torr. Om man tittar på kartan kan man få en förklaring. Här ser man att Klossabäcken har sitt ursprungliga uppflöde från en källa öster om ängen.
Idag går bäcken i rör över åkrarna ner till Vejbystrand och vidare ut i havet.
Historien, som berättades för Axel Johansson av hans mormor, kan ha utspunnit sig omkring 1870. Den förtäljer hur Paulina Albertina, ”Lina” Johansson, född 1864, som barn upplevde en sällsamhet.
Man kan lät föreställa sig hur mörkt det kunde vara på den tiden. Ingen elektrisk belysning, ingen gatubelysning. Ett litet ljus som lyste svagt i något fönster. Och lyktegubbar som satte igång barnens fantasi. Då var det inte lätt för en liten flicka att gå ensam till mormor om kvällen. Linas mormor bodde på vägen till Förslöv i gården efter "Vejby Vingård".
Så här berättade Axel för mig:
"När Lina var på väg från Dubbelgården till min mormors gård i Stora Hult råkade hon komma ut på den då rikligt vattenfyllda ängen. Lina såg bara ett stort, ändlöst hav utan slut. Lina kunde omöjligt se stranden och irrade omkring här i vattnet utan att veta var hon befann sig.
Lina var förståndig nog att förstå att det hade att göra med att någon hade”läst över henne”, dvs lagt en besvärjelse på henne. De hade hon hört de äldre prata om. Hon kom då att tänka på att man kunde bryta en förtrollning genom att vända ut och in på fickan eller fållen i kjolen. Så Lina gjorde detta i sin förtvivlan.
Strax därefter kunde hon åter se vägen mellan Vejbystrand och Vejby svagt i fjärran. Med möda kravlade hon sig upp ur sjön och kom upp på land."
Mannen på nedre raden i mitten är Johannes Pålsson på Dubbelgården, född år 1826. Han var gift med Bengta Kristensdotter (född 1824) som var död vid fototillfället.
Johannes och Bengtas barn var:
• Janne Johansson. Född 1867 (nr 1 övre raden)
• Nils Peter Johansson. Född 1857 (nr 4 övre raden)
• Paulina (Lina) Johansson (nr 3 Övre raden). Född 1864. Gift med
Johannes Persson (nr 2 Övre raden). Det var ”Lina” som gick vilse i Smens håla.
• Emili Johansson (nr 1 Nedre raden) Född 1860,
mormor till Axel Johansson.
• Charlotta Botilda Johansson. (nr 3 Nedre raden). Född 1854.
Gift med Gustav Andersson (nr 5 Övre raden). Född 1857.
Charlotta och Gustav Anderssons son hette Gothard Gustavsson.
Han var far till Kjell och Sven Gustavsson som idag bor i Dubbelgården
Lina växte upp på Dubbelgården
Paulina (Lina) och hennes syskon Emili, Nils Peter, Janne och Charlotta växte upp på Dubbelgården. Pappan hette Johannes Pålsson gift med Bengta Kristensdotter.
Nils Peter och Janne var duktiga möbelsnickare utbildade på Nääs slöjdskola. De var också med om att bygga upp KVS och hade snickerirörelse på Dubbelgården. Båda bröderna blev i unga år dövstumma genom en sjukdom.
Kanske var det scharlankansfeber eller röda hund.
Nils Peter Johansson gifte sig omkring 1910 med Anna Maria Jönsson från Lomma. Hon var också dövstum och förmodligen hade de träffats på dövstumsskolan i Lund. I mars 1912 fick de sonen Albert Hugo som sedermera blev en känd byggmästare i byn: Hugo Pettersson.
Farmare i Amerika
För Lina blev ödet att hon och hennes man Johannes åkte över till Amerika. Där var de någon tid farmare och återvände efter några år förmögna hem till byn.
År 1912 lät Lina med hjälp av sin brorson, Hugo, bygga huset 15:68 på Sanatorievägen 42. Hon lät även Hugo bygga intilliggande hus (de är ganska lika!).
Efter hemkomsten till Sverige hade Lina inte haft något arbete. Kapitalet varade inte för evigt och hon lär ha dött utfattig 1957.
Klossabäckens flöde
För några decenier sedan flöt Klossabäcken från Smens Håla öppen över ängarna, förbi Hanssons kringbyggda gård, och vidare ner förbi där Slottagården en gång låg. Idag ligger församlingshuset här. Slutligen rinner bäcken i rör under Viktoriagården och vidare genom Sanatorieparken för att nå havet vid stora stranden.
Harry Hansson har berättat för mig att man under hans barndom kunde fånga ål i bäcken, som flöt förbi gården. Det fanns också en spång så att korna kunde komma ut på ängen. Under sitt lopp passerade bäcken säkerligen också en spaltkvarn som ska ha legat ungefär vid Tranbärsvägens östra del gränsande till åkrarna. Se kartan längst upp.
En spaltkvarn kan drivas av ett ganska litet vattenflöde från en bäck
