Avviker vi några steg från Byvägen och går in på Sjövägen har vi på höger hand en större byggnad. Detta var ursprungligen en snickerifabrik som byggdes av Axel Persson år 1936  (se ruta nedan).

Här har några av Vejbystrands dåvarande pågar jobbat: Axel Johansson, Ture Börjesson, Sven Johansson och Manfred Persson (Sven Johansson startade senare en taxirörelse och Manfred Persson en snickerifabrik på Tångvägen 8).

I Axel Perssons snickerifabrik gjordes bl a inredningen till Appelquist affär på Mellanvägen. För snickarna var det praktisk att bara bära sina alster en kort bit över gården för montage i butiken.

Fabrikslokalen med bostadshus köptes 1944 av Lennart Hellberg från Mörarp verksam inom lantbruksmaskiner. Lennart Hellberg ägde då sedan 1941 intilliggande Gamlegård.

Från snickerifabrik till biograf

Den 22 december 1945 öppnades en biosalong i lokalerna av biografägare

T. Hagman i Ängelholm. Biosalongen rymde 200 personer. Hagman drev ett stort antal biografer och detta var den nittonde som han öppnade.

Det var en modern salong med två projektorer så det behövdes inte göras några stopp för filmbyten. Golvet var sluttande så alla biobesökare skulle kunna se duken bra. Och de röda fåtöljerna var ”synnerligen komfortabla” enligt NSTs reportage dagarna innan. På premiärkvällen visades "Stinsen på Lyckås" med Edvard Persson.

Axel Johansson - bions lille brandman

Biografmaskinist var Axel Larsson, som även var maskinist på KVK. De stora, tunga filmrullarna hämtade han i en skottkärra från busshållplatsen borta vid dåvarande speceriaffären på Byvägen. Axel Johansson, som bodde på

Byvägen 11, fick som grabb hjälpa Axel Larsson med att bära upp vatten,

som skulle användas vid eventuell brand i maskinrummet. Dåtidens filmer var lättantända.

Detta helt plåtinklädda rum i väster låg en trappa upp och hade separat ingång från biografens baksida. Ljuset i projektorn kom från två spänningssatta kolstavar som låg an mot varandra varpå en ljusbåge uppstod. Avståndet mellan kolstavarna fick ständigt justeras i takt med att dessa förbrukades.

Vattnet som Axel bar upp inför varje visning kom emellertid aldrig till användning så Axel fick idogt kånka ner hinkarna igen. Dock fick han möjlighet att se många filmer genom titthålet uppe i maskinrummet.

Demonstration mot höjt biljettpris

Med filmer som Anderssonskans Kalle, Kalle Blomkvist, Rännstensungar. m.fl. var Bio Rio välbesökt av byns ungdomar. Här lär många unga biobesökarna ha visslat i biobiljetterna till öronbedövande höjder och här har pastillaskarna friskt haglat genom salongen. Biobiljetterna kostade på 1960-talet 1 krona och en aviserad höjning till 1,50 fick ungdomarna att engagera sig i en demonstration.

Nöjespalatset stänger

En av de sista filmerna som visades var Beatles Yeah, Yeah, Yeah (internationellt kallad ”A hard day´s night”).

År 1965 köpte William Linder biografen med intilliggande bostadshus av Lennart Hellberg. I samband med detta stängdes biografen och lokalen gjordes om för industriell verksamhet. Inredning och utrustningen flyttades till Vejbyparken där man fortsatte med filmvisningar till mitten av 1970-talet.

Artikel i NST den 19.12 1945 inför biopremiären