Min barndoms Vejbystrand

Av Rakel Larsson, Vejbystrand i december 1989

Infört i Bjärebygdens Årsbok 1990

"På vintern samlades alla barn och åkte kälke i Huldas backe. Vi kunde åka ända ner genom Bernhards gård och ut på allmänningen"

FOTO OVAN: Rakel Larsson med kamrater på Byvägen. Rakel är femte person från vänster översta raden, precis till höger om lyktstolpen: Fotot är från 1929

Jag står på balkongen i mitt barndomshem Larsbo i Vejbystrand och blickar ut över Skälderviken. Det är en stilla sommardag och jag skymtar Kullanäsan och Arild tvärs över viken. Plötsligt får jag se en hel stad med hus och tinnär och torn växa fram för mitt inre. Min förvaning ar lika stor varje gång jag får uppleva detta fenomen. De äldre på orten kallar det hägring. En mycket imponerande syn.

Jag känner mig privilegierad som haft förmånen att få växa upp på en så naturskön plats som Vejbystrand.

När jag var barn på 1920- och 30-talen var Vejbystrand i stort sett bara en bygata kantad med hus. Ortsbefolkningen var fåtalig och livnärde sig på framför allt på fiske.

Tack vare doktor Ernst Lindahl, som lade grunden till Kronprinsessan Viktorias kustsanatorium för tbc-sjuka, blev det mer liv i byn. Patienter från hela landet kom hit för att tillgodogöra sig sol och salta bad och på så sätt bli friska.

Som mest hade sanatoriet 300 patienter. Sjukhuset blev ett projekt som de fiesta på ett eller annat satt engagerades i; bönderna skänkte mark, ortsbefolkningen fick arbete, det byggdes behandlingsrum, operationssal, röntgen och en mycket fin bandageverkstad. Det byggdes även en skola eftersom de sjuka barnen ofta vistades i byn under flera år. Patienter och även personal hämtades med häst och vagn vid järnvägsstationen i Vejbyslätt av kusken Nilsson. Han tog hand om de båda hästarna Sanna och Tori samt fölet Ett. Nilsson bodde i ett hus på Stallgården.

I den andra ändan av huset bodde vi eftersom min far var anställd på sjukhuset som maskinmästare. Jag och hälften av mina syskon är födda på Stallgården. När stugan blev for trång flyttade vi upp till Byvägen där Larsbo byggdes.

Under årens lopp växte Vejbystrand och det började komma sommargäster.

För att dryga ut kostnaderna för husbyggen och andra stora utgifter hyrde ortsbefolkningen ut sina hus under sommarmånaderna och flyttade in i mindre utrymmen.

Affärer etablerade sig. När jag var barn fanns bara Carl Janssons diverseaffär mitt emot sjukhuset. Men sedan tillkom två caféer på Byvägen, Nilssons och Solbacken och det öppnades köttaffär, mjölkaffär, två fotoaffärer, en kiosk samt dam- och herrfrisör. Den forna bygatan hade plötsligt förvandlats till en affärsgata, om än i liten stil.

* * *

Eftersom byn inte var så stor höll vi barn ihop.

Vi lekte mycket på allmänningen nere vid hamnen där vi sände upp egentillverkade pappersdrakar med grästorvar i ändarna. De gick fint till väders med lite vind. Vi sparkade även boll och lekte andra bollekar vid allmänningen.

I hamnen lärde vi oss att simma. Det fanns inga simskolor på den tiden så vi fick lära varandra. En del av oss kunde simma flera hundra meter. På en tomt på Sjövägen hade vi cirkus där alla barn i byn medverkade. Tältet sydde vi av säckar.

På vintern samlades alla barn och åkte kälke i Huldas backe. Vi kunde åka ända ner genom Bernhards gård och ut på allmänningen. När det var is på sjön åkte vi spark och skridskor.

Hur roligt vi än hade i kälkbacken och ute på isen, fick vi inte glömma skolarbetet. Vi gick två år i Vejby småskola och fyra år i Magnarps skola. Det var ungefär tre kilometer till vardera skolan och antingen gick eller cyklade vi dit. I Magnarps skola var vi fyra klasser som delade på en lärare. Vi satt alla i samma sal och jag minna att vi sjöng mycket. På lördagarna var det slöjd. På middagsrasten åt vi medhavda smörgåsar i samlingsrummet.

På den tiden gick man sex år i skolan, dagens grundskola var inte ens påtänkt. Att gå i skolan i Ängelholm var otänkbart eftersom det inte gick några bussar in till stan. De som ville fortsätta till sjunde klass fick cykla ungefär fem kilometer. Lika långt var det till fortsättningsskolan och konfirmandundervisningen. Det var långa kilometrar på vintrarna.

När vi blev lite äldre fanns del inte så mycket att syssla med på fritiden.

Vejbystrands tivoli, sedermera Vejbyparken, fanns förstås på somrarna. Där tog många sina första danssteg. Föreningarna i trakten passade på att ordna fester för att få in pengar till sin verksamhet.

Alla ställde upp frivilligt och sålde lotter m.m.

En känd profil i Vejbystrands tivoli var korvagubben Edvin från Källna, som sålde korv och glass.

Bakom dansbanan låg idrottsföreningens fotbollsplan och där tittade vi på matcherna som spelades. Vi fick sitta på marken. På våren kom alltid zigenarna och slog läger någon vecka. De var ett färgstarkt inslag i Vejbystrand.

Tången var eftertraktad gödning

När nya hamnen anlades byggdes Ruffen. Där brukade gubbarna sitta och prata när det var dåligt väder. Tittar man i dag mot norr saknar man tångflaggan. Förr i tiden, när höststormarna drog in tång till land, hämtade lantbrukarna tången för att gödsla åkrarna med. Men de fick inte komma förrän tångflaggan var hissad.

Tången hämtades med häst och vagn. Därför har vägen ner till hamnen fått heta Tångvägen. På Tångvägen bodde kustvakt Röjter, Engman som körde posten på en trehjuling och Johannes Andersson kallad ”Pjäsen”.

Pjäsen-ambulerande fiskhandlare

”Pjäsen” lastade fisken på en vagn som han drog efter sig, och så vandrade han runt i socknen. Han samsades med höns och katter och bodde ganska primitivt. När kommunen byggde nytt ålderdomshem kom några av kommungubbarna och sa:

- Johannes, skall du inte flytta till det nya fina ålderdomshemmet?

Johannes svarade:

- När där är så fint, varför flyttar inte herrarna säl dit?

Johannes flyttade så småningom till ålderdomshemmet, men  han dog strax efter inflyttningen.

På Tångvägen fanns också Falukolonin som senare flyttade till korsningen Sanatorievägen-Sandlyckevägen. På den tiden fanns många skollovskolonier i Vejbystrand, nu har alla kommit i privat ägo.

* * *

Längs Tångvägen fanns det flera gamla hus som beboddes av äldre personer. Jeppesa Pilla och Fikus Pilla var två originella tanter. På Ljunghem bodde fröken Celles som hade en kindergarten. Vi var några barn som gick hos henne. Fröken Celles kom från Ungern. Hon hade varit patient på sanatoriet och stannat kvar i Vejbystrand. Hon hade stickmaskin och stickade bland annat baddräkter i ylle till damerna på orten.

Norr om Tångvägen fanns Klementsa backar.  Där kunde man också åka kälke på vintern.

På påskafton var det tradition att rulla ägg i backarna.

Krockade man med någon kunde man förlora sitt ägg, men man kunde också ha tur att vinna flera ägg. Äggen var förstås hårdkokta.

Går man ner mot sjön kommer man till en liten ö som heter Saltör. Där badade man om somrarna och på påskafton hade vi alltid påskabloss där. Ris och pinnar samlades ihop av barnen i byn. Sedermera förlades påskablosset till stora stranden på valborgsmässoafton då man hälsade våren med tal och sång.

Så småningom delades Vejbystrand i två delar; norra, där den fasta befolkningen bodde, och södra, där sommargästerna byggde sina hus. I norra delen fanns butikerna, i södra den finaste stranden. En väg byggdes så att även byborna kunde ta sig till stranden. Men för det mesta hade badgästerna lagt beslag på de bästa groparna. En del satte till och med upp skyltar i hålorna. Gud nåde dem som utan lov lade sig i dem!

* * *

Allra bäst att bada var det emellertid rakt nedanför sanatoriet. Där satte sjukhuset upp badhytter som bara patienterna fick använda. Ett par år senare anlades en liten strand och en brygga vid hamnen.

Både ortsbefolkningen, sommargäster och patienter trivdes i Vejbystrand.

Sommarsol startas

Vid ett tillfälle stannade några patienter, som skrivits ut från sanatoriet, kvar och hyrde en villa i södra delen av samhället. De blev fler och fler och bildade föreningen Sommarsol. Med Einar Gustafsson i spetsen anordnades fester och lotterier och med ytterligare bidrag här och var köpte medlemmarna en villa i norra Vejbystrand. Här började man i liten skala rekreera handikappade. Verksamheten växte och så småningom köptes en tomt där nuvarande Skogsvägen går fram. Här byggdes ”Slottet”. Med åren har Sommarsol växt ytterligare och anläggningen är för närvarande den största i De handikappades riksförbunds ägo.

Italienska ängen, som ligger på Skogsvägen i Vejbystrand, var från början en öppen plats som med sin växtlighet påminde om Italien. Därav namnet. Sommartid användes den som festplats med öppen dansbana. När det inte var fest kunde man slå sig ner i gröngräset med en kaffekorg. Barnkolonierna samlades ofta på Italienska ängen för att leka. Numera är det tradition att tåga från hamnen till ängen för att fira midsommar.

Mycket har förändrats sedan jag var barn. När man fann botemedel mot tbc inriktades verksamheten till kustsanatoriet till att hjälpa polio och ms-sjuka i stället. Sedan blev sanatoriet långvårdshem och nu är det flyktingförläggning.

Från södra stranden går en väg som heter Sandlyckevägen, där bor många året om nu för tiden. Från Sandlyckevägen går en väg som heter Sigrids väg, uppkallad efter Vilohemmets grundare Sigrid Lindkvist. Vilohemmet var ett pensionat som framför allt tog hand om barn till högreståndspersoner på somrarna. När föräldrarna vill ute på resor lämnades barnen till personalen på hemmet. Vilohemmet lades så småningom ner och byggnaderna köptes av kommunen som anlade nuvarande ålderdomshemmet Tallhaga. I dag bor cirka 35 pensionärer där.

När jag gick i skolan var jag med i en liten syförening som hette ”Solglimten”. Den leddes av diakon Westins fru Märta och lärarinnan Allie Johansson. Jag minns att vi hade fadderbarn i Afrika som vi hade regelbunden kontakt med. Vid varje Lucia hade vi försäljning av våra syarbeten och vi framträdde med Luciatåg, sångspel m.m. i skolan. Pengarna vi fick in skickades till fadderbarnen.

På söndagarna gick vi i söndagsskola hos Hulda Svensson i Sandgården.

Än i dag kan jag minnas de fina julfester hon ordnade. Pastor Ahlborg kom alltid och berättade om sitt arbete som missionär. Vi fick också en jultidning och en gottepåse. När man väl konfirmerats var det slut på dessa trevliga aktiviteter. Då var man för stor. Men minnena från den här tiden lever kvar.

Jag minns också när Vejbystrands sångkör bildades med Sture Palmgren och sedermera Einar Gustafsson som ledare. Kören gjorde många fina framträdanden. Traditionsenligt varje valborgsmässoafton hälsades våren välkommen på Larsbo balkong.

Krigsåren 1939-45 kommer jag också ihåg väldigt väl. Eftersom vi förskonades från krig arbetade vi med humanitära insatser. Bland annat stickade vi vantar och sockor till de finländska soldaterna. Röda Korset ombesörjde transporterna.

Barkåkra lottakår bildades och vi gick på kokvagnskurs för att kunna rycka in om kriget skulle komma. Som väl var blev Sverige inte indraget i drabbningarna, men vi hade alla mer eller mindre känning av spänningarna ute i Europa.

Alla ställde upp på sitt vis. Vid fester och soaréer samlades in pengar och det ordnades till exempel Finlandsaftnar med musik och sång. Kan än i dag komma ihåg hur trivsamt vi hade det hos Elsa Bauge-Persson.

Vi stöpte ljus, gjorde smällkarameller och samlade in kläder som skickades till Friedrichsruh i Tyskland. På slottet där hade man ordnat ett stort flyktingläger. Eldsjälen för detta läger var den svenskfödda furstinnan Bismarck.

Så småningom blev det fred och livet fortsatte som vanligt. På många områden satte emellertid krigsåren sina spår, vi hade ju haft ransonering på nästan allting.

Det är länge sedan jag var barn nu. Åren går och de flesta av de äldre har gått bort. Nya krafter har kommit till.

1970 slogs Vejbystrands kommun ihop med Ängelholms kommun. De senaste åren har samhället vuxit ytterligare. Som vanligt kommer det turister hit på somrarna, men numera bor de i egna hus.

Det här var lite anteckningar om mitt kära barndoms Vejbystrand, som jag sätter högst på Skånekartan.